Faller en fågelunge ur sitt bo så skall man, precis som med flera andra vilda djur, inte ta i djuret eller försöka flytta det. Inte främst med risk för att skada det fysiskt utan för att det främst stressar djuret och dels kan överföra mänsklig doft som skrämmer bort dess egna. Undantag kan göras om en fågel är skadad (t ex. genom att ha flugit in i en fönsterruta), då kan man åtminstone föra fågeln i dräglig säkerhet för att vila. Och ja, det fungerar faktiskt. Det är alltför många som tror att ”det enda mänskliga är att ‘avliva’ djuret”. Det är ren mänsklig hybris, för faktum är att djur ofta tål betydligt mer törnar än vad vi förväntar oss av dem. De kallas inte vilda djur för ingenting..

Min kompis på bilden såg duktigt till att lämna vägen och kravla upp i gräset kort efter det att bilden togs, samtidigt som den pep åt mig vad som förmodligen kan översättas ”försvinn, lämna mig ifred”.

• Slipad – en ympkniv skall alltid hållas vass. För att slipa använder man ett bryn och vatten. Kniven ska vara tillräckligt vass för ett enkelt snitt och tillräckligt sträv för att skrapa snittytan helt jämn.
• Ren – ympkniven bör vara ren från kemikalier eller smuts. För rengöring använder jag först tvättsprit och sedan sveder/härdar jag bladet fritt från föroreningar med gaslåga. Sist tvättar jag med vatten och torkar.
• Smidig – bladet liknar en skalpell med vass rygg och en näbb att lirka upp t ex. barksnitt med.

En sådan kniv ger ett fint snitt, äventyrar inte ‘patienten’ med tillförda okändheter och är behaglig att arbeta med. Skulle man få för sig att smörja fjädern så se till att smörjmedlet inte når bladet (i dubbel bemärkelse).

Att föra traditionen vidare är viktigt för min farfar – så han instruerade mig i ympningens ädla konst och hantverk. Den här bloggen tar form med vikt på ympning och min trädgårdsinspiration i allmänhet.